tovekills

Livet rullar på med full fart.
Lägenheten börjar ta form, har snart läst klart första delkursen denna termin (dvs tentavecka nu, dör), jag stormtrivs på skogsgläntan och har även fått jobb som vikarie på min gamla högstadieskola (!!). Jag trivs med mig själv och börjar sakta men säkert komma igång med rätt kost och träning, dragit ner på rökningen och har bättre koll på min ekonomi. Jag har även bytt mitt andraämne från SVA till historia, så kommer bli lärare i svenska och historia. Alltså gudars. Sen har jag världens bästa sambo också.

...På skolgården står jag och puttar lite småsten med mina redan smutsiga skor. Jag står i ett hörn och kollar på när mina klasskompisar springer runt och spelar fotboll, står i en klump och fnissar eller spelar kort. Alla har någon att vara med. Förutom jag. Jag är ensam, jag är alltid ensam. Jag sätter mig på en bänk och väntar tills det ringer in. Stegen är alltid lika tunga, som två cementpelare som jag försöker få med mig. Det är näst intill omöjligt.
Inne i klassrummet har vi alla varsin bänk med lock där man får ha sina skolböcker, block och pennor. Jag har satt upp små post-it lappar med ritade gubbar som ler. Allt för att påminna mig själv om att le, i alla fall ibland.

Som val av roman till vår kommande tenta har jag valt Jenny Jägerfeldts "här ligger jag och blöder". Jag har läst den förut, för ca 1 år sedan men jag skulle lika gärna kunna läsa den 100 gånger om. Förutom att jag läser den har jag läst ut två böcker den senaste veckan, only väg is upp och det handlar om dig (ni vet, sandra beijers bok som jag började läsa innan sommaren men hann inte längre än 20 sidor innan livet kom imellan). På sidan om läser jag även "att skriva" av Stephen King och alltså den boken vill jag ta med mig ner i graven tror jag. Dels för att den är bra och dels för att den ger tips och dels för att den är bra bra bra.

Började även igår på Amanda Svenssons bok "välkommen till den här världen". Har jag inget liv undrar ni? Nej jag tror fan inte det.

 

Sen jobbar jag ju också, och pluggar och flyttar. Men allt det där vet ni ju redan.

När det gror och biter, svider och krafsar innanför huden. När huvudet värker, armar och ben är tunga och hjärtat, vener och artärer känns som bly. Hur kan man då vara stark? Hur kan man möjligen vara stark när ingen liten bit alls av hela kroppen vill fungera som den ska? Går det ens? Går man aldrig sönder? Exploderar man aldrig i tusen bitar som någon sedan får komma och sopa upp och slänga alla skärvor i en soptunna? Att överleva den exploderande känslan, att man spricker och går isär, DET är att vara stark.
Och det är aldrig någon som exploderar. 

Om ett tag åker vi till Ikea och köper massa saker. Åh det kommer bli så bra!!

Idag kommer leia och Joinar oss i flyttkaoset ett par dagar! Fick tag på det perfekta köksbordet igår och letar frenetiskt efter en annanaslampa